Jag tänker på er. Ibland mer, ibland mindre.

När vi åt picknick vid sjön, möblerade om bland bladen i gräset och jag blev en främling för mig själv.

När jag krävde din uppmärksamhet på olika sätt hela tiden, ville ha din blick och dina tankar mycket mer än vad jag egentligen klarade av.

När det gick för snabbt och jag knappt förstod vem du var eller vad du ville men jag förstod mycket väl varför.

När jag för första gången vågade se dig i dina ögon. Sådär på riktigt.

När jag tappade kontrollen.

Den kvällen då jag ömsade av mig mitt gamla skinn, kröp in i ditt och njöt av den nya känslan.

När jag varken visste vad jag skulle göra eller säga och lovade mig själv att inte göra om samma misstag.

När jag grävde ner tårna i sanden för att jag inte trodde att jag skulle klara av att ramla på samma sätt en gång till.

När vi kysstes i havet i natten och jag lät dig komma lite för nära men helt plötsligt var du för långt bort.

När jag insåg att jag var starkare än det gamla och att jag inte bröt löftet jag gett mig, för egentligen var det ett helt annat. 

När ni slutligen fick mig att inse vad det är jag vill ha och förstå att det är inget ni kunde ge.